Reflektioner och tankar kring den gångna säsongen Som många säkerligen känner till har det under den gångna säsongen förekommit diskussioner grundade på intressekonflikter mellan Svenska Judolandslaget och IK Södra. Som Elittränare i Sveriges för tillfället starkaste Judolag och ansvarig personlig tränare för tre av landets främsta aktiva känner jag att jag nu vill dela med mig av mina tankar och erfarenheter. Under den gångna säsongen har jag haft förmånen att fullt ut följa framför allt juniorlandslaget ute på fältet. Trots att det inte ligger i Svensk Judos tradition att den personlige tränaren sköter arbetet kring en eller flera aktiva på tävlingar i landslagets regi, skulle denna säsong komma att bli en säsong av nytänkande… Statistik: IK Södra har denna säsong haft 10 landslagsaktiva som representerat Sverige i internationella sammanhang vid olika tillfällen. Nedan följer statistik över de tävlingar Svenska Juniorlandslaget deltagit på.
Statistiken visar att Svenska Juniorlandslaget haft totalt 46 starter vid 7 tävlingstillfällen. Av dessa 46 starter har 18 resulterat i medalj för Sverige. Medaljutfallet är alltså 39%. Utöver dessa medaljer har även 4 st 5:e platser erövrats. Vidare har jag tittat på hur fördelningen ser ut mer detaljerat:
20 starter har alltså genomförts. Av dessa 20 starter har 9 resulterat i medalj. Medaljutfall: 45%. Utöver denna statistik har även 2 st 5:e platser erövrats. Som diagrammen visar har IK Södra varit relativt väl bidragande till den Svenska medaljskörden. I nästa diagram kan vi se hur medaljfördelningen ser ut:
Procentuellt har aktiva från IK Södra tagit 9 av 18 medaljer vilket motsvarar 50%. Det bör dock tilläggas att Sveriges och Frövis suveräne tungviktare Christoffer ”Chrisse” Johansson tagit 6 av de 18 medaljerna för Sverige. Camilla Söder har tagit 5 medaljer och Olle Sundström 3. I nästa diagram visas den individuella medaljfördelningen:
För att ytterligare förstå helheten visas ett diagram över vilka klubbar som tagit medaljer under säsongen:
Som statistiken klart visar, är det i huvudsak 2 klubbar och 3 aktiva som utmärker sig i dagens Svenska Juniorlandslag. Jag är stolt över att få ha varit med och bidragit till dessa framgångar tillsammans med landslaget och jag vill ge en stor eloge framför allt till Judogymnasiets tränare Björn Nyberg och Peter Andersson som gjort ett utmärkt jobb. Några detaljer bör dock klargöras:
Fri reflektion Det har varit roligt och utvecklande att jobba med dessa motiverade och talangfulla unga människorna och jag ser ljust på vårt framtida samarbete. Jag anser att det finns en god utvecklingspotential i klubben och att samtliga inblandade har gjort och gör sitt yttersta för att främja utvecklingen av denna elitgrupp. Något jag också vill lyfta fram är att vi utöver den idrottsliga prestationen har haft väldigt kul under våra resor. Jag har upplevt en god stämning i landslagsgruppen och talar då inte bara om IK Södras aktiva utan om hela gruppen. Övriga landslagsaktiva från andra klubbar har bemött mig väl och varit öppna för erfarenhetsutbyte, vilket jag tycker är positivt. Ett mörkt kapitel i denna annars så trevliga historia är dock den konflikt som mer eller mindre hela tiden funnits mellan IK Södra (Tränare, Styrelse, Aktiva) och landslagsledningen. Jag anser att landslagsledningen under en lång tid haft och har en destruktiv inställning till mig och mina aktiva. Synpunkter och ifrågasättande av kompetens och auktoritet som ledare har haglat. Ibland i enrum, men ofta inför och i samtal med dem aktiva. Jag har mottagits väl av aktiva från andra klubbar men kan inte med gott samvete säga att jag känt att landslagsledningen behandlat mig lika väl. Den tillrättavisande och oseriösa approach man intagit är i mitt tycke negativt för alla parter. Inte minst för landslaget. Att ta kritik är en utvecklande del av jobbet som jag alltid är lika tacksam för. Om kritiken däremot är obefogad och synpunkterna bygger på spekulativt snack faller utvecklingsdelen lätt och processen uteblir. Sådan kritik kan vi alla klara oss utan och jag beundrar de människor som klarar av att inte låta sig påverkas av den. Något som besvärar mig fruktansvärt är det faktum att man i dagsläget inte använder information och kunskap för att främja utveckling av den aktive. Trots att jag gång på gång erbjudit landslaget en informationsport för och ett samarbete mellan nästan 50% av landslaget, med testresultat, planering och periodisering, utvecklingskurva, teknik och taktikanalyser m.m m.m. har dem inte ansett sig vara i behov av denna resurs. Trots att den varit gratis. Om landslaget kunnat göra detta arbete själva, täcka av detta arbetsområde och erbjuda dem aktiva optimala förutsättningar, hade jag förstått deras inställning. Men å andra sidan. Detta arbete förväntas väl vi tränare utföra. Eller?! Men värst av allt är nog ändå det faktum att landslaget inte en enda gång under säsongen besökt oss för att ta del av vad vi gör så bra! För att vi gör det bra råder det väl inget tvivel om?! Att landslagstränarna under ett års tid inte besökt den klubb där 10 av ”deras” aktiva är stationerade, där 3 SOK aktiva befinner sig dagligen och där dessutom flera av landets mest framgångsrika instruktörer finns, är förkastligt, amatörmässigt och nästintill skrattretande. Att ansvarig Juniorlandslagstränare bor en knapp timme från denna träningslokal gör knappast saken bättre. Det är tråkigt att man behandlar dem aktiva som man uppenbarligen gör, då det är dem som till sist hamnar i kläm. Jag tror att man i ett litet idrottsland som Sverige bör värna om sina talanger på ett effektivare sätt. Att behandla unga men vuxna människor respektlöst och barnsligt tillrättavisande är motivationshämmande, något som jag och många andra dagligen jobbar med.. Fast i motsatt riktning. Man kan alltid diskutera vem som sagt vad men som konsekvensteoretiker måste jag nog säga att: känner man sig kränkt. Så är man kränkt. Från förbundshåll har det på främmande språk sagts att: ”Ni kan skriva vad ni vill, det förändrar ingenting”. Och det är väl lite det jag faktiskt gör nu. Jag skriver vad jag vill, reflekterar fritt över det som varit och konstaterar att det aldrig kommer att upprepas. Jag tror att ärlighet och målmedvetenhet vinner i längden och jag hoppas på en framtid där klubbar, personliga tränare och landslagsledning kan dra åt samma håll, arbeta tillsammans och komplettera reell kompetens och erfarenhet med nya tankar och visioner grundade på idrottsvetenskaplig kunskap om tränings och prestationsprocessen. Jag ser en framtid utan grenspecifika gränser där det gruppspecifika och allmänidrottsliga står i centrum, där vi lär av varandra och presterar tillsammans. Det kanske inte inträffar imorgon, mest sannolikt heller inte dagen därpå, ja det kanske till och med aldrig inträffar. Men ”OM” det gör det, tror jag att Svensk Judo har goda om inte skyhöga förutsättningar för att utvecklas till en stark internationell Judonation. Jag är lyckligt lottad som hamnat i en förening med så mycket kunskap och erfarenhet. Den glöd, framåtanda och kompromisslösa satsning som finns bland dessa unga atleter genererar en otroligt stimulerade arbetsmiljö för mig som tränare och en ovärderlig utvecklingsmiljö för andra aktiva. Arbetet med Stockholmslaget är också något jag vill beröra, då jag hoppas på en framtid där fler aktiva och ledare från andra delar av landet söker sig till oss för att ta del av den idrottskultur Stockholm har. Som tränare är jag alltid intresserad av att samarbeta med målmedvetna och kunskapshungriga individer och jag är övertygad om att det finns fler som delar mitt intresse.
Kalle Engström |