Som utlovat delar jag med mig av våra erfarenheter från Tokyo och Kodokan.
Resan från Sverige via Helsingfors tog oss till Tokyo den 20 juli. Från Narita-flygplatsen tog vi tunnelbanan till vårt hotell vid Jimbocho station i Chiyoda-området. Läget var utmärkt, även om hotellet kunde ha presenterats på ett mer realistiskt sätt. Lyckligtvis erbjuder Tokyo så mycket att hotellrummet mest användes för att sova. Vi fick njuta av god mat, sevärdheter och spännande möten med den japanska kulturen.
Ett särskilt tack till Google för tjänsterna Maps och Translate, som gjorde det möjligt att utforska Tokyo utan större förkunskaper. Den här gången fick dock upplevelsen av Japan stå tillbaka något eftersom vi också åkte till Tokyo för att träna, vilket tog en stor del av dagarna.
De första fem dagarna deltog vi i ett sommarläger med långa träningspass från 09:30 till 16:30. Flera specialinstruktörer var närvarande, bland andra Goki Tajima (aktiv) och Shoichiro Mukai (pensionerad). Kodokan ligger i en byggnad med åtta våningar ovan mark, där huvuddojon finns på sjunde våningen och åskådare sitter på åttonde. Det hade varit roligt att dela med sig av videor därifrån, men tyvärr är filmning av träningen inte tillåten.
Förutom underhållningen från sjunde våningen var Kodokan också en slags fristad under dagarna, eftersom de fått luftkonditionering inför OS i Tokyo. Det är svårt att föreställa sig hur det var innan, med temperaturer runt 37-38 grader och hög luftfuktighet. Under andra halvan av vistelsen fick vi mer tid att utforska Tokyo. Kodokan har träning sex dagar i veckan, och Henning deltog i kvällsrandori när det erbjöds. Totalt blev det nio dagar med träning på Kodokan. Träningen innehöll inte många nya moment, men de är tydliga med vilka principer som gäller. Två principer fastnade särskilt:
(1) Randori ses inte som tävling, utan det är den som är som en sköldpadda som vinner, det vill säga man bör dra ner intensiteten något för att öka fokus på teknik och minska skaderisken.
(2) Kodokan undviker tekniker som ökar risken för skador, som makikomi, och föredrar tekniker där den som kastar behåller kontrollen efter kastet. De är också noga med bugandet; man bugar när man går in i dojon, kliver på mattan, passerar en sensei, går förbi Kanos stol, blivit kastad, kastar någon, avslutar randori, kliver av mattan efter randori eller när det känns lämpligt av annan anledning. Det är tydligt att de har starka ryggar i Japan.
Sammanfattningsvis rekommenderar vi varmt ett besök i Tokyo, men om vi åker dit igen blir det mer fokus på Japan i stort och mindre på Tokyo. Nästan alla grupper som besökte Kodokan reste vidare i landet för att träna på klubbar och universitet.
Arigato Gozaimasu! //Henning och Olof
En sak till: under hela resan hörde vi bara en enda bil som tutade, vilket är en intressant detalj som speglar kulturen.